2013-05-13 av Kristin
Billingeracet 2013 – om likheten mellan långlopp och opera

Underbar utförslöpa.

Årets första långlopp har gått av stapeln: Billingeracet i Skövde. HappyMTB cyklade så länge materialet höll och fick uppleva känslostormar i form av så väl äkta cykelkärlek som djupaste besvikelse. Dessutom med nyvunna insikter om varför cykel och opera hör ihop.

Text: Kristin Svenson (kristin@happymtb.org). Foto: Kristin Svenson och Johan Gustafsson

Tre små bokstäver skrämmer alla cyklister som startar i ett lopp, elit som motionär, mest av allt. DNF. Did not finish. Den naturliga målsättningen och minsta gemensamma nämnaren för i stort sett alla som startar i en tävling är att ta sig i mål. Sedan kan man vara mer eller mindre nöjd med tiden, placeringen eller prestationen, men en målgång är alltid en målgång. En DNF är någonting annat; ett missat mål och en berättelse om varför det inte blev som det var tänkt. Mitt eget DNF i Billingeracet 2013 har ett samband med en långt större tragedi än ett för tidigt avslutat långlopp, nämligen operaverket Carmen i vilken titelrollens liv avslutas under kniven för en före detta älskare. Men vi tar det från början.

Man blir alltid lite glad av v-bromsar.

Billingeracet årgång 2013 hade enligt uppgift 753 anmälda cyklister uppdelade på sex startled. I sista led står alla vi utan seedning som med största sannolikhet inte kommer att vinna loppet, men som likväl siktar mot mål. Om man i led 1 hittar kolfiber och 27,5”-hjul så är det i led 6 man hittar retro-mountainbikes från ett svunnet årtusende, komplett med hydraliska fälgbromsar och spännande flaskställslösningar. Båda delarna har sin plats på ett långlopp. När starten går står undertecknad sist i led 6 och ser pärlbandet av cyklister som slingrar sig ut ur centrala Skövde upp mot berget Billingen.

Ungefär 753 cyklister rullar ut från startområdet.

Om man är en person som gillar att cykla teknisk stig och startar sist i led 6 uppstår på den första fantastiskt roliga stigsnutten ett smärre problem. Trängseln.  Att behärska sin trackstand är ett hett tips för det är trångt och det går långsamt. Många går och de som cyklar får ibland snirkla sig fram i blåbärsriset istället. Detta är långloppens oskrivna lag: är du sist in på stigen kommer du vackert få vänta.

Trångt och lite klibbigt i första stigsektionen.

En viss otålighet i ledet infinner sig då jag befinner mig under tidspress. Jag ska se en opera samma kväll i en stad två timmar bort (ja, ni läste rätt. Alla bör se en opera direkt efter ett långlopp!). Eftersom Billingeracet bjuder på sovmorgon med start klockan 11:00 är tidsschemat tight. Det gäller att gasa på där omcyklingsmöjligheter uppenbarar sig och hitta en bra rygg i motvinden på grusvägsrakorna när vi rullat ner på västsidan av Billingen. Fältet börjar luckras upp och in i nästa stigparti har jag fri fart. Banan har nu karaktären av en bergodalbana med långa, böljande nedförsbackar genom ett hav av vitsippor. Det är oerhört njutbart både för ögonen och för cykelsinnet.

Paradiscykling.

Stressen till trots kan jag inte motstå att stanna i första depån i Öglunda. Kombinationen saltgurka och wienergummi är mig veterligen unik i långloppssammanhang och den verkar uppskattad.

Mums!

Det är när vitsipporna slagit ut, majsolen värmer, publiken hejar och benen känns starka som man glömmer att vintern varit evighetslång, att cykeltillverkarna ständigt hittar på nya styrlagerstandarder och att Israel-Palestinakonflikten fortfarande inte är löst. Jag går in för varvning och känner mig oövervinnerlig. Då händer det där som jag vet kan hända, men då alltid någon annan och absolut inte mig. Jag gör mig redo för att svänga skarpt vänster upp för en backe när cyklisten framför blir osäker på vägen och bromsar in. Hårt. Jag nyper reflexmässigt bromsarna och gör en bredsladd. Krocken är avvärjd men när jag sätter tryck på pedalerna igen märker jag att kedjan har hoppat. Ursinnig hoppar jag av cykeln och börjar slita i kedjan. Märker att den har kilat fast sig i länkaget på min heldämpade cykel. Jag ska inte citera ordflödet i detta läge för när kroppen har gått på max i två timmar är det inte sunt förnuft och logik som dominerar hjärnverksamheten. En cocktail av adrenalin, endorfiner och mjölksyra har gjort mig till ett litet monster som bara har en sak i huvudet: att få cykla vidare. Jag vrålar åt första bästa åskådare som råkar stå närmast att jag behöver hjälp, och stackaren vågar väl inte annat än att lyda när jag ser på honom med mord i blicken (förlåt!).

Haveriet är ett faktum.

Vår team effort ger inte resultat och jag får släpa cykeln mot den tekniska zonen för att leta upp någon med bättre verktyg än en rostig insexnyckel. Det börjar gå upp för mig att tiden rinner iväg. Utan fungerande drivlina tar jag mig inte de återstående 40 kilometrarna och definitivt inte inom tidsramen för att hinna se Carmen dö på operascenen. Jag gör det på förhand onämnbara: en DNF. Det blir inte desto mindre smärtsamt när jag av medcyklister får veta att banans andra halva är om möjligt ännu roligare än den första.

Senare samma kväll när sluttonerna till Carmens final klingar ut och hennes älskare Don José sjunger sitt Det är jag som dödat Carmen! Ah! Min Carmen, min älskade Carmen!” så känns kopplingen mellan opera och långlopp inte lika långsökt längre. Inom båda fenomenen är känslorna verkligen ”all over the place”, som allas vår prins Daniel skulle ha uttryckt det. Det är hjärta (i fallet Billingeracet även bokstavligt talat eftersom loppet är känt för sina branta stigningar), det är smärta, det är glädje och det är sorg. Besvikelsen över en DNF går förvisso över, men i stundens hetta ÄR det en smärre katastrof och hade jag behärskat konsten att sjunga en aria i bestörtning så hade jag garanterat gjort det. Min tröst den här dagen är att jag mycket hellre tas med en trilskande kedja än en svartsjuk älskare.

Kommentera och diskutera på forumet

Mitsubishi MTB Challenge-tråden



0,300 sekunder

Växla till mobilversion