2013-06-06 av Westman
Canyon Enduro Sprint – framtiden är nu

Laddat i startfållan inför starten av Canyon Enduro Sprint 2013. Foto: Fredrik Westman

Under Scandinavian Outdoor Games i Falun arrangerades Sveriges första officiella Enduro-tävling, Canyon Enduro Sprint. HappyMTBs utsända var på plats och trendspanade. Vad som här följer är en berättelse om cykelglädje över disciplingränserna, samt en historia om blandad framgång från mitten av fältet.

Text: Fredrik Westman (westman@happymtb.org) Foto: Se respektive bildtext

Den som inte levt under en sten de senaste åren har troligen noterat att ordet Enduro ploppat upp som svampar ur marken. Så vad är då Enduro? Det finns lite olika smaker på det hela, men sammanfattningsvis så är det en tävlingsform där ett antal cyklister tävlar på en bana som består av tidtagna specialsträckor sammanlänkade med transportsträckor. Transportsträckorna kan ha en maxtid, eller så kan loppet ha en total maxtid, eller så finns ingen maxtid. Specialsträckorna är oftast mest nerförsinriktade, men kan ha inslag av klättringar. Generellt brukar de dras så att en tekniskt skicklig åkare premieras, läs genom stenkistor och andra utmaningar. Sammanlagt kortast tid på specialsträckorna vinner.

Om tävlingen och formatet

Tidigare har ett antal svartrejs med något varierande format arrangerats runtom i landet – Stockholm, Göteborg och Grycksbo för att nämnda några kända metropoler. Detta är den första officiella tävlingen, sanktionerad av SCF. Detta innebär att det krävs licens för att delta, och de som saknar klubbtillhörighet då får köra i en motionsklass. Det kanske är talande för hela Enduro-trenden, som ju tillkommit lite som ett alternativ till den etablerade tävlingskulturen, att antalet startande i motionsklassen var ungefär sex gånger så många som i elitklassen. Detta trots att fina prispengar fanns i potten i elitklassen.

Tidtagningen skulle för dagen ske medelst chip, som bars runt fotleden, samt utrustning som läste av passage vid start och målgång på respektive specialsträcka. Cyklingen skulle vara individuell med start var 30e sekund. Därefter skulle (mig veterligen) för första gången i Sverige tidtagna transportsträckor med maxtid användas. Totalt skulle två varv köras på en bana om 11 km med dryga 300 höjdmeter klättring, innehållandes tre specialsträckor. Maxtiden upp till första start var 20 minuter fick vi höra. För varje minut man var sen skulle det bli fem sekunders tillägg på kommande specialsträckas tid. Det svåra då var att kvantifiera dessa 20 minuter när banan är okänd – hur långt var det, hur fort skulle man behöva cykla? Efter en snabb ordväxling med speakern fick jag svaret ”det är lugnt, när jag körde på mjölksyratröskeln tog det 16 minuter upp”. Aha, inte läge att slököra alltför mycket eller navigera fel då alltså.

Jomper snackar taktik med Kristin före start. Foto: Malin Liljehammar

En historia från mitten av fältet

Hur gick det för undertecknad då? Tja, den korta versionen är att han hade skitkul, men att det inte gick särskilt bra. Den långa historien har en tendens att låta som en enda lång bortförklaring, men håll ut för bland detaljerna finns en fin historia om upplevelsen att cykla tillsammans..

Mina förutsättningarna ändrades dagen innan då jag vaknade med svullen hals och mormors-snor sprutande ur kranen. Så jag visste att jag inte skulle kunna få ut så mycket ur kroppen, men bestämde mig att göra ett försök att köra ändå, med fokus på att ta mig runt och deltaga. Jag hade varit okaraktäristiskt tävlingssugen tidigare i veckan, så det kom som ett litet bakslag nu när ett antal av gamla och nya cykelkompisar skulle ställa upp och konkurrera. Det är ju som bekant polarna man mäter sig emot, om det så sker i smyg eller mer uttalat genom Strava och andra företeelser. Vidare hade min cykel packat ihop i veckan och jag hade tiggt ihop en lånecykel. En fin Trek Slash av senaste modell, dock skodd med Bontrager-gummi vilket jag hade mina funderingar om. Korrekta sådana skulle det visa sig senare.

En halvtimme efter att ha tryckt i mig en Ipren gick starten och ganska snabbt försökte jag med hjälp av pulsklockan hålla koll så att jag inte tog i för mycket. Det förflöt ungefär två minuter innan jag insåg att pulsen rusade högre än i friskt tillstånd och övergav denna game plan då jag troligtvis skulle behöva 25-30 minuter till toppen snarare än maximala 20 om det skulle hålla. Tog rygg på de två åkare jag såg lite längre fram och började klättra grusväg. Efter ett tag såg de framförvarande något förvirrade ut och vi funderade på var alla Canyon-markeringar vi blivit tillsagda att följa egentligen höll hus. När stigen över ängen vi cyklade på slutade i en stenmur som inte var cyklingsbar insåg vi att vi troligen var fel. Av ren tur såg vi en cyklist med nummerlapp skymta mellan träden några hundra meter bort och skråade ut mot vad som visade sig vara asfaltsvägen man skulle hålla sig till. Väl uppe på toppen hade 19 minuter förflutit och en snabb lättning av kroppen senare var det dags att dra igång.

Hann med att knäppa en bild på toppen inför starten av SS1. Det blev en del höjdmeter i Falun ändå. Foto: Fredrik Westman

SS1 började med en brant klippa som kunde huckas eller rullas, och lovande inslag av rötter och vad som sågs ut att vara spårvalskänslig och kul åkning. Efter cirka 10 sekunder satt jag istället fast i ett träsk i en passage med för smal björksly för moderna styrbredder. Lika för alla tänkte jag, och brände vidare nerför en av Lugnets handbyggda leder – Second Chance. Denna består av långa tvärgående raksträckor med tighta 180-graderskurvor mellan sig. Ska det gå fort på den stigen ska det trampas ordentligt och hållas fart hela vägen. Ett mindre bra recept för att hålla fart är att få punktering. Av outgrundlig anledning fick jag punktering bak relativt tidigt på denna sträcka, och förpassades till att sakta rulla på fälg (förlåt Ludde!) respektive småjogga ner för sträckan. Som aldrig ville ta slut. Man hinner tänka ganska mycket på hur mycket tid som tappas under den tiden kan jag meddela. Troligen var det nämnda Bontragerdäck som hämnades över alla onda ord jag öst över dessa vid diverse hojtester. De tog helt enkelt tillfället i akt och kränkte mig mitt i en berm, varpå luften bokstavligen gick ur mina förhoppningar om en trots allt hyfsad tid.

Väl i mål svor jag över att min tävling gått åt fanders så tidigt och att  jag inte fått tag i någon reservslang innan start. Jag fick stå och vänta på efterkommande tävlande och försöka köpa en slang. En snäll herre på en kolfiber-Enduro förbarmade sig och sålde mig en slang för en hunka. Under tiden jag pumpade kom Faluns samlade myggsvärm och hälsade på, och siste startande hann passera. Jag aggro-pumpade till 2.5 kilo för att slippa ytterligare besvär och började ösa uppför, med tanken på att minimera tidstillägget för för långsam transportcykling. Transporttiderna var verkligen inte dimensionerade för att tillåta en punka, på gott och ont. Låg på 185 i puls uppför (min mjölksyratröskel är normalt ca 173). På toppen upptäckte jag att jag trots allt cyklat om flera som passerat mig under lagningen, då dessa stackare cyklat kraftigt fel och fått en extra klättring på köpet. Vidare var det lång kö till starten på SS2 och därmed möjligheten att nollställa sin transporttid. Könsorgan, tänkte jag, men hyfsat lika för alla. Tydligen hade någon åkare tagit med sig sladdarna till tidtagningsutrustningen så denna behövde fixas i ordning.

Okänd åkare deltar med stil, på fatbike. Foto: Malin Liljehammar

SS2 gick bättre än SS1, på det viset att luften höll sig i slangarna sträckan igenom. I övrigt var det inslag av old school grusvägsrally nerför med aero tucks och annat gött på vägen. Annat gött betyder den fina bermförsedda stigen Every time she smiles. Under nästa transport levererade konceptet karma en överaskning. Samme trevliga herre som tidigare räddat mig med sin reservslang hade fått chainsuck och kedjan kilat fast sig mellan kasset och bakhjul. Efter en hjälpande hand från min sida kunde vi båda cykla vidare tillsammans uppåt, och en känsla av välbehag spreds i kroppen. The spirit of Enduro och allt sånt där.

Efter klättringen upp till nästa topp visade sig specialsträcka tre vara godbiten på rundan. Start ovanför Lugnets backhoppningsbackar och sedan nerför en mix av stenkistor, skrågrusvägar med rullgrus och smala skogspassager. Sträckningen passerade delar av gamla tiders DH-banor på Lugnet och var verkligen riktigt rolig på en modern AM-cykel. Det var också här jag fick min första adrenalin-kick och kroppen vaknade lite ur sitt koma. Väl i mål flinade jag lite fånigt och hittade en hel hoper med flinande cyklister som vätskade upp inför varv två och berättade skrönor om sina öden och missöden under första varvet. Någon enstaka bröt, men de flesta fortsatte för mer av samma vara.

HappyMTBs Kristin Svenson bränner igenom stenkistan på SS3. Foto: Lina Börjes

Varv två gick sedan betydligt bättre för egen del. Allt flöt mer när nervositeten över navigering försvunnit och tröttheten satt in kroppen på autopilot. Kom ikapp och körde om åkare på samtliga sträckor vilket var gött för ett sargat ego. Inte heller fastnade jag i banmarkeringen på SS3 (troligen till publikens förtret) utan hade ett hyfsat åk, tyvärr utan påhejande publik denna gång. Efter en sprintduell med SubXX-cyklisten Karin ”Kakan81″ Sjölander sprutade endorfinerna vid målgång till folkets jubel. Hamnade till slut mitt i fältet på plats 24, vilket var över förväntan med tanke på förutsättningarna och punkan. Summa summarum så hade jag jättekul, och när allt kommer omkring är det det som cykling handlar om för mig. Jag kommer tillbaka, förhoppningsvis med pigg kropp nästa gång!

Hur gick det för proffsen då?

Robin Wallner och Kajsa Snihs vann respektive elitklasser och plockade hem prispengarna. Det var imponerande tider, men samtidigt ett väntat resultat på förhand. Robin pressades dock hårt av tvåan Martin Setterberg, vars totaltid enbart var tre sekunder långsammare än Robins. Det avgjordes alltså på sista specialsträckan, där Robin nedgjorde allt motstånd och hade en ruskigt imponerande marginal på elva sekunder till näst bästa tid.

Några ord om bansträckningen

Tävlingsledningen berättade innan start att ambitionen med banan varit att den skulle vara som bäst på en AM-cykel med runt 140-160 mm slaglängd. Banan saknade helt klättringar på specialsträckorna, men var trots det mer orienterad mot en trampstark svettocyklist än en busåkare. Detta då två specialsträckor av tre var klart XC-orienterade, och det ena åket av två på den mer DH-liknande sträckan ströks. Sträcka ett och två hade förmodligen varit snabbare på en kortslagig hoj, eller till och med en hardtail, än en 160mm Enduro-hoj.  Det hördes en del prat under loppet om avsaknaden av stök och det var fler än jag (van vid Göteborgsterrängens ultrastök) som var förvånad över hur tekniskt lätta dessa sträckor var. Den tredje specialsträckan innehöll en del stenkistor och annat där slaglängd och spårval premierades, men samtidigt innehöll den också en grusvägssträcka och en relativt lång sprint över en gräsmatta, sektioner där XC-åkaren kunde köra igen åtminstone del av den tid som eventuellt tappats i stenkistorna.

Sammanfattningsvis premierades ben och lungor mer än spårval denna dag, men banläggarna hade ändå gjort ett bra jobb att sätta ihop en rolig slinga runt närmiljön. Snabbaste tid för dagen satte DH-åkaren Wallner ändå på en långslagig AM-cykel, så helt fel kan det inte varit. En av tjusningarna med Enduro tycker jag helt klart är de lokala variationerna i banor och tävlingsupplägg. Enduro kommer i olika smaker.

Okänd åkare får problem i stenkistan. Foto: Lina Börjes

Hur fungerade formatet?

Det här med en maxtid på transporterna gav tävlingen en viss karaktär, mer av en kontinuerlig cykeltur än stop and go som Enduro utan maxtid annars kan bli. Det som var ett problem i praktiken var att tiden för transporterna inte nollställdes förrän man passerade starten på nästa specialsträcka. För oss med högre startnummer innebar det att det ofta var kö till starten på dessa, när vi väl kom fram. Det kändes frustrerande att ha öst på uppför för att inte få tidstillägg och sedan behöva stå flera minuter och vänta på att få stoppa klockan på toppen och det svors också en del kring detta ute i skogen. För att det skulle fungera bättre hade det kanske varit idé att stoppa tiden något innan starten, redan när cyklisten kommer upp. Det skulle då ge en frizon där man stämplat ut från transporten och väntar på start. För det behövs dock ytterligare ett set tidtagningspryttlar vid varje start. Ett annat, kanske enklare, alternativ hade varit att bara sätta en maximal totaltid på hela rundan, istället för på varje individuell transport.

På grund av strulet med tidtagningsutrustningen på ena sträckan och just köbildningarna som blev vid starterna skrotades konceptet tilläggstider när totalen räknades ihop, till mångas lättnad. Vidare ströks SS3 från första varvet till många utförsåkares stora förtret. Tydligen hade banmärkningen varit bristfällig första varvet och många åkare hade åkt helt fel på vägen ner, tillräckligt många för att det skulle påverka resultatet för mycket. Totaltiden utgjordes därför av fyra mer trampbetonade sträckor och bara en mer DH-betonad. Några gynnades av det, andra förlorade, alla hade kul. Jo men faktiskt, det fanns inte en sur min så långt ögat nådde i målområdet!

Jomper på väg genom skogen. Foto: Malin Liljehammar

För vem?

Alla ska köra Enduro, alla! Nej, så är det troligtvis inte. Men ett snabbt kast med det norra ögat över startfältet visade på en härlig mix av cyklister, som spände över flertalet discipliner. Hela spektrat från XC-svetton iförda full lycrapyjamas på niokilos Scalpels, via en majoritet av allsköns stig- och AM-cyklar, till diverse innevarande och tidigare Svenska Mästare i Downhill fanns representerade. Happyiten Sebastian Sjödell stack ut lite då han valt att köra hela loppet på sin DH-cykel, en Turner DHR. Det räckte till en fjärdeplats i motionsklassen. Bra reklam för trampeffektiviteten i det länkaget, eller möjligen för Sebastians (pann)ben.

Faktum är att Enduro är en sån där disciplin där talanger och hojtyper överlappar. Den som är stark uppför och på det lättåkta tjänar tid på vissa delar av banan, den som är begåvad med att kunna gå in i Matrix-läget och fullständigt flyta genom stenkistor och andra spårvalskänsliga sektioner tjänar på andra delar av banan. XC-cyklisterna håller sig fräschare genom hela tävlingen än okynnescyklisterna, men båda kategorierna står och flinar lika fånigt när det blir lite vilopaus i början eller slutet av en specialsträcka.

Är det något för dig? Gillar du att cykla MTB ihop med andra människor så är troligen svaret ja. Så enkelt är det faktiskt. Så jag säger som Kentas t-shirt en gång i tiden sa  - Try it, you’ll like it.

Hela upplevelsen sammanfattas kanske bäst med den fråga som hördes allra mest vid vätskedepån efter målgång – när och var hålls nästa race?

Tävlingens hemsida

Fullständiga resultat (PDF)

Kommentera och diskutera på forumet



0,148 sekunder

Växla till mobilversion