2013-06-11 av Kristin
Biivouac – en äventyrssaga om fransk parenduro, del I

Team Kristiin på äventyr.

I slutet på maj var fyra Happyiter i Frankrike och körde en tredagars lagtävling i enduro. Detta är del ett i en berättelse om magnifik cykling, fransk logistik, ost och vin samt ”the enduro spirit”.

Text: Kristin Svenson (kristin@happymtb.org). Foto: Kristin Svenson, Maria Nyholm och random fransman

Det var en gång fyra glada svenska cyklister som lärde känna varandra via ett lika glatt mountainbikeforum. En vacker decemberdag år 2012 lyckades dessa fyra tillskansa sig två hett eftertraktade startplatser i den nystartade franska parendurotävlingen Biivouac. Bara själva anmälan var en omständig process där det gällde att ha ett snabbt bredband och att kunna improvisera på franska. Efter mycket om och men fick tillslut Team Martiin bestående av Martin (marran) och Martin (martinpetter) samt Team Kristiin med lagmedlemmar Kristin (Kristin) och Maria (Monglo) varsin plats i tävlingen. Information kring eventet har på franskt vis endast funnits på modersmålet och varit knapphändig eller kommit i sista sekund. Vi fick i alla fall klart för oss att Biivouac var en tredagarstävling, att vi skulle köra fyra specialsträckor à 2-4 km per dag, att vi skulle bo i tält och att 60 lag skulle delta.

En evighetslång vinter har gjort att Biivouac ständigt känts som en avlägsen hägring – tills det hux flux blev både vår och sommar på en och samma gång och äventyret plötsligt låg runt knuten.  Således stuvade vi in cyklar, prylar och oss själva i Marias trygga Mercabuss Lennart och styrde kosan söderut. Startplats för Biivouac var den lilla staden Millau i regionen Midi-Pyrénées i södra Frankrike, en plats vi aldrig hört talas om förut men som vi med facit i hand sent ska glömma. Historien börjar nu.

Torsdag 23:e maj – Prolog

De flesta lag ankommer under eftermiddagen till en camping i Millau där incheckning av alla deltagare sker. Parkeringen är översvämmad av fina cyklar – jag har nog aldrig sett så mycket kashima-bling, kolfibervevar och X0-grupper på ett och samma ställe tidigare. Enduro är ingen fattigmanssport direkt. Cyklar, cyklister och packning lastas och bussas iväg till vårt första basläger uppe på en högplatå, 750 m.ö.h.

Team Kristiins ägiga nummerlappar.

Tälten står redan uppställda när vi kommer fram och allmäna glädjetjut uppstår när vi förstår att vi fått stora, kompressoruppblåsta luftmadrasser att sova på. Denna glädje blir tyvärr inte långvarig – madrasserna isolerar inte alls mot markkylan och det är riktigt kallt nattetid på den här höjden. En annan inte helt positiv upptäckt är att det bara finns en (1) toalett på 120 personer. För oss svenskar är det dock ingen total katastrof; vi får en lektion av marran i hur man kontrollerar sin tarmfunktion så att man tajmar toabesöket till en tidpunkt då inte alla andra också är nödiga (läs: direkt efter två koppar starkt frukostkaffe).

(Kortvarig) glädje över luftmadrassen.

Stämningen i lägret är annars god, särskilt bland ett gäng Schweizare som alla kör Banshee-hojar, röker som borstbindare och dricker 68 procentig Absinth. De bjuder glatt på spriten tills den blir beslagtagen av arrangörerna.

Fredag 24:e maj – Dag 1

Nattens kyla med tillhörande sömnbrist har dämpat stämningen något när vi samlas kring frukostbuffén på fredag morgon. Att försöka bre stenhårt smör med plastkniv på luftigt franskt surdegsbröd (i Frankrike verkar det inte existera något som heter smörgåsmargarin) är kanske inte heller någon stämningshöjare, men transportcyklingen upp till den första specialsträckan (SS1) kompenserar för allt. Utsikten vid starten är att dö för.

Team Martiin vid starten på SS1 dag 1.

Parenduro innebär att laget måste starta och gå i mål tillsammans på specialsträckorna. Den som kör sist har ett chip i sin handske som ”blippas” manuellt vid start och målgång, och först när båda lagmedlemmarna gått i mål stannar klockan. Jag och Maria har lagt upp taktiken så att vi ska köra snabbt men säkert och kommunicera mycket. De första hundra metrarna av SS1 fungerar konceptet perfekt och vi har en grym känsla i cyklingen – tills vi märker att vi inte längre ser några vimplar i träden eller däckspår i sanden. Helvete, vi måste ha kört fel! Maria och jag vänder om och börjar springa med cyklarna tillbaka uppåt tills vi möter ett annat lag som är på väg nedåt. Jaha, var vi kanske rätt ändå? Vi kastar oss upp på cyklarna igen och följer efter, men strax inser också det andra laget att de är på fel väg. Det börjar nästan likna en fars för Team Kristiins del när vi vänder uppåt en andra gång och och får pushbike:a en bra bit tills vi hittar rätt väg igen. Skit också! Men efter felnavigeringen kan det liksom bara gå bättre. Vi har ett härligt flow i cyklingen och glömmer helt sonika bort att vara sura över all tid vi förlorat. (Dessutom var stigen vi körde fel på så pass rolig att den nästan var värd den extra tiden i resultatlistan. Nästan.)

 

Starten på SS1 går längs en bergskam.

Även transportcyklingen dag 1 är vacker och går bland annat i en blöt och lummig dalgång samt längs flera bergskammar. Det är ingen tidtagning på transportsträckorna så vi har gott om tid att beundra landskapet. Vi befinner oss i bergskedjan Cevennerna och bergen här är väldigt speciella; inte toppiga som alper utan platta ovanpå. Ett böljande slättlandskap breder ut sig på högplatåerna för att plötsligt sluta i en tvär brant på flera hundra meter.

Maria i ett brant parti längs bergskammen på väg mot nästa specialsträcka.

Lunchen intas utomhus i en pittoresk by, och medan vi väntar på busstransfer till nästa specialsträcka besöker i princip samtliga cyklister byns enda bar och café. Espressomaskinen går varm och caféägarna kan ha gjort sin bästa dag detta år när 120 mycket kaffesugna cyklister shoppar loss.

Kristin på en mysig transport nere i dalen.

Fransk logistik är lite av ett kapitel för sig. Vi kör fyra specialsträckor per dag och transporten till ungefär varannan sträcka sker med buss och lastbil. Cyklar till ett värde av hundratusentals kronor lastas på härsan och tvärsan i skåpbilar. Busschaufförerna snackar i mobilen och lyssnar på reggae på högsta volym samtidigt som de kör smala serpentinvägar i en fart som indikerar att de inte bryr sig om de fortfarande har livhanken imorgon. Bussarna fick också x antal repor under helgen efter touchar med bergväggar och andra fordon, men morgondagen upplevde vi alltid tack och lov.

Fransk logistik in action.

Fredagnatten spenderades på en camping på lägre höjd och nästan alla 120 cyklister fick duscha varmt. Allt som kunde användas för upphängning engagerades som klädhängare och buskarna fick lite extra gödning i form av cyklistsvett.

Ett typiskt franskt endurotorkträd.

En mer perfekt första tävlingsdag hade vi inte kunnat önska oss (eller okej, minus 10 minuter i totaltid på grund av felkörningen hade vi möjligen ställt upp på).

Fortsättning följer!

Kommentera och diskutera på forumet

Officiell film från tävlingen (på franska)



0,311 sekunder

Växla till mobilversion