2013-06-14 av oxr
Lida Loop – ur en SS-slackers perspektiv

4A9A4942

Vad är väl ett långlopp? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt, och dötrist och tråkigt och alldeles… alldeles underbart!

Så här är det: jag tränar inte. Aldrig! Jag är inte tävlingsmänniska. Jag har bara bråttom när jag är sen. Den som har nummerlapp är icke fri. Sen står man där på startlinjen, och hornen växer…

Text: Oskar Williamsson/oxr (oskar@happymtb.org)
Foto: Anders Jansson/AJ (aj@happymtb.org) och Oskar Williamsson

Alltså långlopp är ju inget för mig, men nu när HappyMTB är partner med cupen så måste ju jag också dra mitt strå till stacken. Jag kan ju harva runt lite och ta lite bilder. Långa skogsrundor har jag ju gjort förr. Jo men tjena… Jag börjar med en laid-back inställning men när klockan börjar närma sig elva på söndag förmiddag stiger pulsen. Jag vet att jag måste stå på från start, om jag ska lyckas komma upp för den lilla slalombacken i Lida där de sextiosex kilometrarna börjar. Jag måste dessutom se till att ha utrymme nog att lyckas kryssa mig igenom horden av konkurrenter. PANG! Jag är där. Jag har hemsökts av demoner. Långloppsdjävulen har flyttat in i mig.

4A9A4994

I våras när vi på HappyMTB påbörjade vårt samarbete med Mitsubishi MTB Challenge var planen att jag skulle köra Lida Loop men andra saker dök upp. Men i lördags, nyss hemkommen från utriket och med mindre än ett dygn kvar till start, så bestämde jag mig. Jag kör. Kan ju vara en kul grej.

Alla vet ju hur viktigt det är att vara väl förberedd inför en stor tävling, särskilt en så pass lång tävling som ett långlopp är. Man måste äta rätt. Nåja, fick väl ta en extra portion spaghetti efter frukosten. Utrustningen måste vara väl utprovad. Tyvärr var det mesta i form av kringutrustning tillfälligt vilse i bagagehanteringen på Charles de Gaulles.

De flesta skogsturer kör jag numera på singelspeed, så det var givetvis det som skulle gälla även för detta tillfälle. Cykeln drevades om till en utväxling som skulle fixa grusvägarna, och eftersom jag jämt gnager av ventilerna från slangarna tyckte jag det var bäst att konvertera mina grova däck till slanglöst. Vardags-edge, liksom.

Den stora dagen till ära vaknar jag på morgonen och ser tunga, gråa moln. Det kommer nog bli blött i dag. Ikläder mig mina trasiga handskar, en läckande kamelbak och ber min son om att få låna hans insex-pack. Jag bor på bekvämt cykelavstånd till Lida friluftsgård och får därför tillfälle att känna på min nya utväxling redan innan loppet. Jo, 36/18 känns bra. Kommer nog funka att hålla hyfsat tempo på grusvägarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Väl på plats kommer den första störtskuren, och strax därefter träffar jag Anders Skoog från arrangerande Tullinge SK. Han ger ett lugnt och samlat intryck så här nittio minuter innan start. Jag frågar honom om allt går enligt plan. Jo, än så länge, svarar han utan minsta darr på rösten men levererat ihop med en känsla av att vara i beredskap att på att hantera vilken katastrof som helst som kan dyka upp om fem sekunder. Inräknat att ensam slå tillbaka en luftinvasion från främmande makt. Vi pratar lite om rutin vid att arrangera stora tävlingar med många deltagare. Det är nionde Lida Loop, men för Tullinge SK är det här ändå ingen enormt stor tävling. Jämfört med orienteringen är cyklingen inte så stor.

Medan jag lufsar runt i startområdet börjar det fylla på med deltagare, och snart börjar en bekant känsla komma över mig. Senast jag körde ett långlopp var 2005, och jag är nu på väg in i samma stämningsläge. Sitter allt på cykeln som det ska? Har jag koll på var jag det där kakorna jag hittade i en låda hemma? Med en minut till start kommer jag på att jag borde ha höjt sadelstolpen lite till. Ler åt ett minne från 2003, då jag fem minuter innan start stod i fållan och justerade bromsarna. Jag inser att det är så här jag hanterar mina tävlingsnerver.

4A9A4573

Starten går och det är lite speciellt att starta som ensam (?) singelspeedåkare bland en massa växlar. Jag får trycka lite hårdare än mina medcyklister och måste från början köra om de framför mig om jag alls ska kunna cykla. När jag kommit upp i fart och börjat köra om folk ser jag backen. Nu är det full fart som gäller om jag inte ska behöva gå upp för hela backen. Jag kryssar förbi en massa cyklar med växlar till det tar stopp och jag kliver av och fortsätter till fots. Men nu har något underligt hänt. Någon måste ha tagit över min kropp för plötsligt tar jag tag i min cykel och… springer!!! Helt sjukt.

4A9A4645

Nu är det kört. Jag tappar greppet helt. Jag tävlar. Kastar mig upp på cykeln, spinner iväg till jag trampar ur. Efter slalombacken följer motionsspår som lutar lite lätt utför. Det går att åka riktigt fort och med mina rejäla däck har jag ett magiskt kurvgrepp. Det går faktiskt riktigt hyggligt att hänga med mina medtävlare, åker till och med fortare än en del. Min backteknik är förstås lite annorlunda än alla andras: full fart från början och sedan bryta mig upp sista metrarna. Gissar att folk omkring mig tror jag är helt galen. Helt fel ute är de förstås inte.

Första loopens grusvägar och motionsspår rullar på snabbt. Det går hyggligt bra att hålla sin plats i ledet trots att jag kör oväxlat. När de breda spåren övergår i stig får jag bekräftelse på det jag anat redan i kurvorna på motionsspår. Jag har lite mer rutin på stökig stig än vad den genomsnittlige tävlande i motionsklassen har. Stigarna är bitvis vad man kan förvänta sig av Södertörnsterrängen, ungefär samma som jag brukar nöta i Hellas. Jag kör på som jag brukar i ett tempo som är ungefär vad man kan förvänta sig av snabbgruppen på en tisdagsrajd. Det är bitvis trångt och jag slinker förbi där jag kan. Går bra för det mesta och har bra flyt. En liten vurpa kostar jag på mig men jag är snabbt upp igen.

4A9A4724

Så här rullar det på. Snart ligger första loopen bakom mig och jag går in i den andra. Till att börja med är det duktigt teknisk åkning med mycket rötter och sten. Underbart roliga stigar. En sak som råkade komma i slutet på första loopen var en liten regnskur. Eller snarare än smärre monsun. Det var blött innan men nu plötsligt fick vi en förnimmelse av hur Södertörn kan ha sett ut innan landhöjningen. Underlaget blir inte lerigt och smetigt, utan mer som en slags soppa med flytande partiklar. Lite som det roliga med att allt är blött men man slipper det jobbiga. Alla tycks inte uppskatta det lika mycket som jag gör.

En liten bit in på andra loopen känner jag något konstigt i mitt ena ben. Det gör ont på ett konstigt sätt när jag har benet rakt och det är nästan svårt att böja det. Jag förstår att det här måste vara det där ”kramp” som jag hört talas om. Det där som tydligen kan uppstå om man cyklar hårt under lång tid utan att stanna och fika. Jag har inte ens kört halva loppet än… Inser att jag nog gått ut lite hårt. Med drygt fyra mil kvar måste jag börja koncentrera mig på att fullfölja, och då måste jag hålla krampen i schack. Med andra ord inget mer tokbrytande uppför backar. En helt vanlig dödsmarsch, en sån som man bara kan älska.

Lidaloop-oxr

Från och med nu ändrar jag körstil. Full fart utför, full fart i stöket men lite lugnare på platten och sedan gå i uppförsbackarna. Jag får lite kommentarer från andra runtomkring mig som garvar lite över hur jag kör. Så här håller jag på hela vägen runt. Mot slutet blir det svårare och svårare att hålla farten i stöket, och det krävs inte mycket motlut för att jag ska välja att kliva av. Cyklist efter cyklist passerar mig. Det känns som att jag kommer att sluta på en sistaplats. När skyltarna pekar ner mot sjön som ligger nedanför Lida känns det ganska skönt till en början. Då inser jag att jag cyklar längs med strandkanten. Målområdet ligger långt upp i backen. Den sista biten slingrar sig fram uppför backen. Min kämpaglöd är kanske inte så het, men det slutar i alla fall med ett nedförslut så jag kostar på mig att spurta in mot mål och trillar in på 4.02-någonting. Trött men nöjd.

Lida loop är ett riktigt bra komponerat lopp. Det är imponerande variationsrikt underlag. Hela tiden småkuperat även om det inte finns några riktigt jobbiga backar. Underlaget varierar från elak klippterräng till en taxibana med en asfalt lika slät som en barnrumpa. Visst finns det grusvägar, men det är inte särskilt långa etapper åt gången utan hela tiden varierat. Min upplevelse under loppet är att det hela tiden är kortare sträckor med singeltrack insprängt, där det varierar från slätt och mjukt till riktigt hårigt. En favorit är när banan plötsligt går ut i en pumptrack. Skrattfest mitt krampen!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I mål slår jag mig ner bland ett par för mig okända cyklister och vi jämför lera, kramp och garvar åt alltihop. Det är en skön känsla att sega ner i gräset med en papptallrik korv och potatissallad. Jag är långloppscyklist, och sitter nu här och drar långloppsbravader.

Lidaloopoxr

Jag försöker intala mig att jag inte gillar långlopp. Det stämmer ju inte in på min image. Skit också.

Bilder från Lida Loop

Kommentera och diskutera



0,269 sekunder

Växla till mobilversion