2013-06-18 av Kristin
Biivouac – en äventyrssaga om fransk parenduro, del II

Maria i en tuff klättring.

Sagan om Happyiternas vedermödor i franskt enduroland fortsätter. I del två är det dags att övervinna dåligt väder, dålig tajming, dåligt humör och dålig hälsa. Ingenting som är omöjligt för Happyhjältinnorna, givetvis.

Text: Kristin Svenson (kristin@happymtb.org). Foto: Kristin Svenson och Maria Nyholm

Del ett i sagan finns att läsa här: Biivouac – en äventyrssaga om fransk parenduro, del I

Lördag 25:e maj – Dag 2

Vi vaknar upp på lördag morgon med regnet hängandes i faggorna. Bara att ställa in sig på mudrace. Tävlingsledningen meddelar att dagen är något ändrad på grund av vädret så att vi ska få äta lunch inomhus och inte utomhus på en högplatå. Detta kommer vi att bli mycket tacksamma över senare.

Team Martiin är som vanligt snabbast iväg på morgonen men för Team Kristiin sker ett smärre missförstånd. Maria lämnar campet utan att jag uppfattar det och det hinner gå en kvart innan jag får klart för mig att jag har Maria framför mig i dagens första klättring. Under våren har jag nött backintervaller i Dalarnas jävligaste grusvägsbacke och jag tänker att det är nu den träningen ska komma väl till pass. Eftersom transporterna inte har någon maxtid är de normalt sett en stillsam historia, men jag lägger i en tyngre växel för att komma ikapp Maria. Efter 40 minuters köttande med en snittpuls runt 90 procent av max ser jag Maria. Benen känns pigga och starka vilket är en trevlig upptäckt, men när vi når toppen av klättringen är jag rejält svettig vilket snart ska straffa sig. Strax innan vi når fram till starten på dagens första specialsträcka börjar det falla snöblandat regn och jag har sällan frusit så mycket in i märgen.

Som att ha cyklat i bajs. Roligt!

Trots stela fingrar och kroppar som skakar har jag och Maria ett härligt flyt i cyklingen och varken lera, stenar eller hala rötter känns som några större hinder. Först när det börjar branta på och bli riktigt tighta switchbacks fulla av snorhala rotmattor känner vi vår begränsning och ömsom springer, ömsom hasar på cyklarna en bit. Det är liksom sådär barnsligt roligt som bara lera kan bli.

Pushbike över rötter och stenar.

Att få äta lunch inomhus och byta till torra kläder är som en gudagåva, och efter maten tittar till och med solen fram en stund. Faktiskt skiner den precis så lång tid som det tar för mig att pushbike:a 300 höjdmeter i fallinjen på snorbrant och teknisk stig. Maria har bättre bärteknik än vad jag har och hinner före mig till toppen av stigen. Hon möter mig med orden: ”På med regnkläderna!” lagom till att nästa ösregn drar in över berget.

Maria, stark som en oxe med sin Stumpjumper på huvudet.

På lördagkvällen har jag inte samma tur med varmvattnet i duschen och får duscha ljummet. Vår nästa lägerplats är belägen på 800 meters höjd och himlen har börjat klarna upp. Det är svinigt kallt, särskilt om man inte har varit varm sedan frukost. Matsalen på denna camp är ett ouppvärmt medeltida stenhus för cirka 70 personer som nu 120 hungriga cyklister ska rymmas i. Trots trängseln bär i stort sett samtliga närvarande mössa och dunjacka. Det är, kort sagt, inte varmt. Till arrangörernas försvar får ändå sägas att lokalen är hemskt charmig och det snålas heller inte på vinet till maten.

Fransmännen roddar - bokstavligt - sitt ostpotatismos med en åra.

Maten under tävlingen förtjänar egentligen en egen artikel – lokala specialiteter från trakten. Det mesta är riktigt gott och ganska långt i från den på svenska cykeltävlingar patenterade pastasalladen. Vi serveras bland annat gryta på griskinder och aligot med köttig korv. Aligot är en blandning av ost och potatismos (gissningsvis med proportionerna 70/30 ost/potatis). Konsistensen är ungefär i stil med tapetklister. Det är godare än vad det låter men är man svensk och van vid en modest skiva herrgårdsost på mackan så blir det väldigt, ja, ostigt.

Förutom ost, vin och hårt smör så gillar fransmännen att äta middag sent (enligt schemat ska vi äta klockan 20, ofta serveras huvudrätten 21:30) och att äta högljutt. Då menar jag inte att folk smackar när de tuggar utan att de gärna sjunger, ropar och skanderar olika saker vid matbordet. Det är lite som att vara på en svensk studentskiva med skillnaden att man inte förstår språket eller internskämten. Det skålas åtskilliga gånger och jag och Maria får överväldigande applåder när dagens resultat presenteras och vi har tagit fem placeringar sen dag 1. En regndag som helt klart slutar på topp.

Söndag 26:e maj – Dag 3

När vi öppnar tältduken på den tredje och sista tävlingsdagen är det frost precis överallt. Jo men så att, är vi verkligen i södra Frankrike? Vi härdade svenska vikingar (hm) gnäller naturligtvis inte även om det svider när rapporterna hemifrån säger 20 grader i fäderneslandet. Det är i alla fall soligt och dagen ser ut att bli fin. Jag är exakt näst sist ut ur lägret denna morgon. Allra sist är ett av proffslagen som kör prototyphojar för BMC. De slutar på tredje plats i tävlingen och cyklar verkligen osannolikt snabbt. Det fina med endurotävlingar är – förutom den fantastiska cyklingen då – att det är en väldigt social tävlingsform. Proffsen verkar inte ha något emot att frottera sig med oss i pöbeln. Tävlingen domineras av fransmän men vi har även bekantat oss med belgare, holländare, luxemburgare och schweizare. Heta ämnen som tycks fungera oavsett nationalitet är 29ers, europeisk politik samt – såklart – vädret, både här och i våra respektive hemländer.

Maria och jag rullar lugnt mot starten på tredje dagens första specialsträcka.

Maria och jag tar oss lugnt upp till dagens första specialsträcka. Sista delen av transporten går på en vacker singletrack. Vi passerar ett gäng andra cyklister och frågar om det är långt kvar till starten. ”En bit ner” svarar de. Vi passer ytterligare en kille som står och pissar på sidan av stigen. Strax efter detta börjar stigen luta utför och vi passeras plötsligt av team som kommer i full fart. Vad sjutton, det här börjar kännas konstigt. Kan vi ha missat starten?

Lummig och fin stigcykling under tävlingens sista dag. Här två killar från Luxemburg.

I en kurva ser vi en av arrangörerna som står och fotograferar. ”Var är starten?” frågar vi. ”Där uppe!” säger han och ser oförstående ut. Fasen, vi har missat starten! Man skulle kunna säga att jag har nära till mina känslor på cykeltävlingar och blir i detta läge rejält förbannad – detta ska inte kunna ske. Eftersom tidtagningen sker manuellt ska det alltid stå någon och fysiskt bevaka startplatsen. Vi börjar pusha våra cyklar upp för stigen igen och får hålla strikt uppsikt för att snabbt kunna hoppa åt sidan för tävlande cyklister som kommer i full fart. Efter ett tag möter vi startkillen som är på väg ner längs stigen igen – han tror att alla team nu har passerat. Det visar sig att denne man är ekvivalent med cyklisten som vi såg stod och pissade. Vi har alltså lyckats passera i exakt fel sekund. Vi meddelar startern att vi vill köra specialsträckan (annars får vi ju ingen officell tid i tävlingen!). Startkillen tycker att vi kan börja där vi är. ”C’est physique” (”Det är jobbigt”) menar han om att pusha de sista 500 metrarna till den egentliga startpositionen. Vadfalls!? Min feministgen slår genast till – klart som korvspad att det är jobbigt, det är ju därför vi är här! Dessutom vill vi ha en jämförbar tid och därmed basta. Vi tvingar startkillen att vända upp med oss igen.

Jag är fortfarande ”ganska” upprörd när det är dags för oss att starta. Maria är frontkvinna i Team Kristiin och jag säger åt henna att trampa som f-n, för jag måste verkligen få ur mig mina aggressioner. Sagt och gjort. Maria trampar som aldrig förr och det går snabbare än någon tidigare sträcka. Vi vet att det snart kommer en skarp kurva, men likt BMC-proffsen vi precis sett köra trampar vi ända fram till kurvan och bromsar sedan sent men hårt. ”Så jäääävla grymt!” skriker jag till Maria, och så var den dagens ilska som bortblåst.

Lite lagom vacker lunchplats på söndagen.

När vi kommer in i mål och pustar ut är vi sjukt nöjda. Därefter drabbar febern mig med besked. Att pressa kroppen stenhårt i tre dagar och samtidigt vara blöt och kall har tagit ut sin rätt. Maria flirtar till sig fransk paracetamol åt mig av en sjukvårdare och sedan kör vi dagens SS2 som i en dimma. Lyckligtvis är det fortfarande soligt och vi tar en långlunch inklusive powernap inför dagens – och tävlingens – sista specialsträcka som är 4,6 km lång, 630 höjdmeter utför och 45 höjdmeter uppför.

Feberdrömmar innan tävlingens allra sista specialsträcka.

En buss-shuttle och en kort transportcykling senare är det så dags. Nu vill vi verkligen ta ut det där allra sista, bränna batterierna och ha maximalt roligt. Feber och elände trängs bort. Solen skiner och vi startar på en dramatisk bergtopp, fortsätter längs en bergskam och kör sen in i tät skog. Sträckan har två korta men branta klättringar. Den första springer vi, den andra går på en mindre skogsväg och jag kan köra upp på sidan av Maria. Det är som att vi med gemensam ansträngning tar oss över krönet och kan börja rulla utför igen. Det känns så himla, himla bra, trots att kroppen inte är på topp. Vi har verkligen roligt ihop. Halvvägs ner passerar vi teamet som startat 30 sekunder innan oss – yes, vi är snabba! – men sedan börjar de tightaste och brantaste switchbacksen vi kört hittills. De tar liksom aldrig slut. Vi hade så gärna velat se proffsen köra här – hur fasen gör de?

Den dramatiska starten på tävlingens sista specialsträcka.

Utmattade men överlyckliga går vi i mål. Vi är i ett endorfinrus utan dess like och hade inte kunnat vara nöjdare. Seger i damklassen dessutom – visst, vi är det enda damlaget, men det känns verkligen som en seger på så många sätt. Inte minst över oss själva.

On a gagne!

Epilog

Äventyret Biivouac har överträffat våra förväntningar med råge och vi har cyklat bättre än vad vi trodde att vi kunde. Att tävla i par var en ny men väldigt angenäm upplevelse som vi gärna gör om. Är man två kan man peppa varandra när det är tungt och hetsa varandra att ta i lite extra när det går lätt. Snarkningar och doften av dubbla uppsättningar svettiga cykelkläder i tältet kommer på köpet.

Prisutdelning av franska lokala delikatesser.

Som segrarinnor i damklassen får jag och Maria en uppsättning franska lokala delikatesser (visst vattnas det i munnen när ni hör saker som paté på gristunga och grishjärta?). Det mest värdefulla vi har fått under Biivouac är ändå cykelglädjen och gemenskapen. ”The enduro spirit” är en term som återkom hela tiden under tävlingen och som syftar på att enduro är mer än bara en tävlingsform. Det är också ett äventyr, en fest och en umgängesform. Det är the enduro spirit vi tar med oss i våra hjärtan hem till Sverige.

Team Sverige efter väl förrättad tävling!

Kommentera och diskutera på forumet



0,322 sekunder

Växla till mobilversion